nu går denna bloggen i pansion... den har gjort sitt känner jag och en ny blogg är startad! ska försöka vara lite mer aktiv i den nya bloggen ;-)

höst??

denna hösten har verkligen bara regnat bort! tråkigt värre! försökte greja i trädgården igår men det är ju så blött att det inte gick alls.... bara lera överallt :-(
blir fruktansvärt besviken på folk som inte håller vad dom lovar! tycker det e så tråkigt! man blir ju både besviken och förbannad..... nåväl... det spelar egentligen inte så stor roll! men det ställer ju helt klart till en del i planeringen.....
borde plugga med... föreläsning om kvalitativ forsknings metodik imorgon... men hv har inte släppt några litteratur hänvisningar...
ser i alla fall fram emot lördag! ska bli hur kul som helst!!!

så här ser det ut precis innan man kastar sig ur ett flyplan på 4000m höjd :-) nervös? ne jag hann inte tänka :-D

Jag älskar mitt kök!

Dax att återgå till vardagen igen....

Ska snart åka o lämna herr hund till hund vakten och bege mig till skolan! Termin två i barn och ungdomspsykologins underbara värld :-)  jag tror banne mig att jag har hittat min grej! Psykologi ÄR det jag vill syssla med!

Två år har passerat.... Två år! Vart har tiden tagit vägen?? Folk frågar om det känns bättre? Om det har blivit lättare? Svaret är nej! Det känns inte bättre! Det blir inte lättare! Fortfarande är varje dag en kamp men man lär sig att leva med sorgen och saknaden!

Jag minns det fortfarande glasklart- sista gången jag och Pia drack kaffe innan hennes sista tid på sjukhuset.... Plötsligt tittar hon på mig och säger: du vet att jag älskar dig? Att allt du gjort betyder allt för mig? Vad svarar man på det? Någonstans långt inne visste jag i samma stund som hon sa det att det inte var långt kvar... Inte för att jag ens vågade tänka tanken då men nu två år senare så blir allt mycket klarare.... Jag ville inte, vågade inte ens tänka tanken att behöva gå vidare utan min bästa vän.
Nu med "facit" i hand så känns det ändå bra att det gick så fort som det gjorde i slutet... Att hon slapp lida längre än nödvändigt när det ändå bara fanns en väg ut.

förbaskade HbA1C!!!

åhhh vad jag blir trött! denna månadens läkar besök visade på en ökning av HbA1C igen! nu låg det på 65 vilket är allt för högt... verkar inte spela någon roll vad vi gör- det går ändå åt helsike! vill ju inte att hon ska få dras med en massa hemska saker som organsvikt etc! kanske har henns svårinställda doser att göra med att hon börjar närma sig puberteten och att hormonerna börjar springa maratonlopp... men egentligen vet vi inte.... vi gör rätt enligt konstens alla regler men ändå blir det fel???? ibland blir man bara trött.... trött på att springa uppe på nätterna, trött på den ständiga oron, trött på att inte kunna släppa henne som andra barn, trött på att stri om hennes rättigheter till hjälp i skolan, trött på att informera om alla extra till allt o alla, trött på scheman, mattider, specialkost,  trött på att orka helt enkelt...

men men.... barnen är det käraste man har och att hon- mitt mellersta hjärta ska växa upp och kunna sköta sig själv och sin kropp i med och motgång, det är mitt mål