om tre veckor..

drygt.. är de 1 år sen Tilda fick sin diabetes... fasen vad tiden har gått fort!
satt o läste inne på ett forum för föräldrar till diabetes barn och där var de en mamma med 3 årig dotter som precis har fått diabetes... hon springer uppe på nätterna,sover dåligt och funderar hela tiden på om hon gör rätt.... de är inte så längesen man själv var där....

någon utav dom första dagarna efter Tildas sjukdomsbesked sa läkaren till oss: de tar ungefär ett år innan ni har kommit in i de.. då har man passerat alla högtider och födelsedagar... jag hade svårt att tro honom men tänk så rätt han hade!

visst 17 står man som ibland som ett fån med blodsockermätaren i handen och tänker: vad gör jag nu då? och visst ger man ibland insulin mer på känn än på ren fakta... men i de stora hela så har man faktiskt lärt sig Tildas diabetes ganska bra.

ibörjan var allt jätte skrämmande och man sprang på Apoteket och hämtade bärkassar med prylar man egentligen inte hade någon större aning om vad man skulle använda dom till... nu går man dit och hämtar de som är slut och ofta säger apotekts personalen: jasså? slut på grejer till Tilda igen??
kanske beror på att jag för de mesta hämtar grejer när jag ändå är på apoteket för jobbets räkning så dom känner väl igen än från jobbet helt enkelt... :-)

första månaderna efter Tilda blev dålig var livet väldigt inrutat i mat, blodsockerkoll och insulin tider... nu vet man att de inte gör något och klockan blir lite för mycket innan maten står på bordet och blodsocker tas bara innan mat och 2 timmar efter... de är slut på att ställa klockan mitt i natten för att gå upp o kolla sockret på henne... (om hon inte ligger väldigt lågt eller väldigt högt vid sista kollen) jag springer inte heller upp som ett jehu så fort hon vaknar på morgonen för att ge henne frukost eftersom jag vet att hon klarar sig en stund innan hon behöver få mat i magen.

de är konstigt att allt till slut blir en rutin? man vänjer sig vid allt... men de hade jag aldrig trott när barnsköterskan på Uddevalla sjukhus den 12/7-07 sa: jag e ledsen men du hade rätt- hon har diabetes.

jag blev otroligt stolt över min lilla tös när vi var på semester för två veckor sen.. vi var på campingen och barnen hittade sig kompisar i stugan brevid... mamman i den stugan kom ut med godis till alla barnen och Tilda sa helt enkelt: Nej tack! jag har en sjukdom som gör att jag inte kan småäta godis, jag måste äta mat först!
mamman blev helt ställd men sa: jasså? har du diabetes? vad bra att du sa till!

jag satt på verandan breve så jag hörde allt... :-) alla andra barnen mumsade godis men Tilda godtog utan minsta knyst att vänta till efter maten!

ibland tycker jag synd om henne... de är inte lätt för en 5 åring att se på när andra barn äter sånt som hon inte får eller äter isglass eller dricker "riktigt" dricka... vissa gånger är de jobbigt för henne men andra dagar går de galant.

undrar hur lång tid de hade tagit att upptäcka hennes diabetes om jag inte hade tagit med en urinsticka från jobbet den dagen? vi misstänkte ju att hon hade UVI men istället för bakterier visade stickan socker....

personalen på barnavdelningen på Uddevalla sjukhus är dom mest underbara människor inom vården som jag har träffat! vi har fått otroligt mycket stöd därifrån och dom har alltid bra lösningar om man undrar över något.
däremot den sommarpersonalen som jobbade på avd. på Näl som Tilda var inlagd på var inge vidare.... tillochmed Tildas läkare som är överläkare där erkände att dom inte var något vidare...